Sport 2013

Michel Tornéus (t h) vann längd, Moa Hjelmer (i mitten) 400 m och Niklas och Leif Arrhenius tog en trippel ihop med Daniel Ståhl i diskus. Joni Jaako, Johan Hydén och reserven Jonas Leandersson (trea i mål) sprang bra på 1500 m liksom Charlotta Fougberg på 5000 m. I mitten Sofi Flink och därunder 10.000 metersvinnaren Mikael Ekvall.

130907

 Start 1925.

En del avbrott under några årtionden i början men sedan 1953 en obruten svit.

Landskampen i friidrott mellan Sverige och Finland är en klassiker.

Finnkampen saknar motsvarighet i friidrottsvärlden, där numera de stora internationella galorna har tagit död på mycket annat.

För friidrottare med stor internationell lyskraft är det galor som gäller.

För många som inte når så långt är en landskamp stort. För svenska och finländska friidrottare är det mycket stort.

För många är Finnkampen årets stora mål.

Att få ikläda sig den blågula dressen är en dröm.

Ge om att U-kampen för 17-åringar finns och arrangeras samtidigt med stora Finnkampen stimuleras intresset bland våra yngsta friidrottare.

Finnkampen är en fest, även om det publika intresset har sviktat ett antal år.

I år är Finnkampen tillbaka i Stockholm och gamla fina Stadionborgen efter 16 år i Göteborg (och Helsingfors).

Man kan inte direkt påstå att första dagen blev publiksuccé. Det borde sitta mer än 8.500 åskådare på läktarna.

Stämningen var dock på topp.

Det bjöds på härlig kamp i många grenar.

De etablerade frontfigurerna i det svenska laget motsvarade förväntnigarna den första tävlingsdagen.

• Michel Tornéus hade visserligen fem underkända längdhopp men han vann på sitt enda godkända resultat – bara med en centimeter men en seger är en seger…

• Angelica Bengtsson fick till det i stav och vann på 4,46.

• Moa Hjelmer övertygade på 400 m.

• Mattias Jons persade och vann slägga på fina 76,39.

• 16-åriga Irene Ekelund gjorde praktfullt lopp då hon vann 100 m.

•  Niklas Arrhenius, Leif Arrhenius och Daniel Ståhl tog en trippel i diskus.

• Johan Wissman visade att han är att lita på, vann 400 m på årsbästa 46,56.

• 18-åriga jättetalangen Sofi Flink gjorde en ny topptävling, när hon vann spjut på 60,66.

• Charlotta Fougberg visade sin storhet då hon växlade upp de två sista varven på 5000 m och vann övertygande.

Svensk ledning på både manliga och kvinnliga sidan efter första dagen kan vi notera.

Förhoppningsvis håller det andra dagen.

Då gör färska världsmästarinnan Abeba Aregawi sin första Finnkamp.

Isabellah Andersson gör också entré på arenan. Under lördagen sprang hon utanför Stadion och vann ännu en gång Tjemilen.

130822

20 omgångar av 30 spelade.

Fyra lag i guldstrid.

En bottenregion med sju lag.

Däremellan fem lag som har svårt att nå medaljerna men knappast heller ligger i riskzonen för att fångas upp av lagen längst ner.

Så ser det ut i den manliga fotbollsallsvenskan när en tredjedel återstår.

En intressant fortsättning väntar innan det blåses eld upp hör första söndagen i november.

Malmö FF, Helsingborgs IF, IFK Göteborg, AIK.

Rimlígtvis ska ett lag i den kvartetten ta hem SM-guldet.

Regerande mästarna Elfsborg – tio poäng efter MFF och sju efter de tre andra – kan knappast hinna ifatt. Inte heller Kalmar FF på samma poäng som Elfsborg.

Det är lite fördel MFF just nu, men vi kan räkna med att det kommer att svänga en del under de resterande tio omgångarna.

En av många nyckelmatcher är MFF-Göteborg nu på söndag.

Lite senare har MFF Skåne-derbyt mot HIF på Olympia i Helsingborg.

Både IFK Göteborg och AIK ska komma till Strandvallen för möte med Mjällby. HIF förlorade där i måndags. MFF fick 2-2 vid sitt besök.

MAIF älskar att möta toppklubbarna…

Att Syrianska ligger sist i tabellen är knappast direkt överraskande. Södertäljelaget tippades av de flesta experter som ett bottenlag.

Brommapojkarna och Halmstad förmodades också få det svårt.

Det skulle också Mjällby AIF få enligt en samlad expertis.

Så har det inte blivit.

Mjällby är definitivt årets överraskning i serien.

28 poäng så här långt är mycket imponerande. Två segrar mot guldaspiranten Helsingborg visar på styrka.

Den högsta poängsumma som betytt kvalplats (trea nerifrån) är 29.

Mjällby är nästan där.

En seger till på tio matcher borde knappast innebära några problem att fixa.

BP och Halmstad har båda 18 pinnar – tre efter Häcken och Öster.

Att Häcken hamnat i den prekära situationen är överraskande för många. Laget som var så bra i fjol har kört fast i år. Och nu är den från Mjällby värvade skyttekungen Moestapha El Kabir långtidsskadad.

Häcken kan få det kämpigt.

Samtidigt som Norrköping och Djurgården (3-2 till DIF) på torsdagen genomförde den från 15:e omgången uppskjutna matchen så spelade många av de andra allsvenska lagen i Svenska cupen. En del spelade kvällen innan.

Efter förändringen av upplägget i cupen är den andra omgången mycket viktig – framför allt om drömmer om att få bra tävlingsmatcher före seriestarten till våren.

De 32 lag som finns kvar nu lottas ihop i åtta grupper med fyra lag i varje.

Inte bara de allsvenska lagen utan också lagen i superettan gjorde entré i andra omgången.

De flesta av toppklubbarna klarade sig vidare. Dock inte alla.

Kalmar FF föll tungt mot div 1-laget Torslanda efter straffavgörande.

Torsdagskvällens fiasko svarade AIK för. Det blev förlust mot Sandviken. 

Superettans topplag Falkenberg och Örebro blev också utslagna.

Mjällby behöll tillräckligt med skärpan från segermatchen mot HIF

tre dagar tidigare och slog Tenhult med 3-1.

130721

Halvtid i serien.

Transferfönstret öppet.

Flera klubbar känner behov att förstärka.

Andra säljer. Bra bud på attraktiva spelare är svåra att motstå.

Många allsvenska klubbar behöver pengar.

Värva billiga talanger, utveckla spelarna och sälja.

Det är den modellen många svenska kubbar måste leva efter.

I de stora ländernas ligor finns en helt annan ekonomi.

Flera av de allsvenska trupperna ser under andra halvan av serien inte ut riktigt som under första halvan. I de flesta fall är dock förändringarna ganska marginella.

Det finns inte så många tillgängliga jätteförstärkningar som passar de svenska klubbkassorna att hämta.

Speciellt mycket har heller inte hänt ännu.

Att Helsingborg skulle förlora kontraktslöse anfallsesset Bedoya var väntat. HIF hittade snabbt en ersättare i islänningen Arnor Smarason i danska Esbjerg.

På söndagen kom en ny smäll. Den duktige mittfältaren May Mahlangu – en av allsvenskans största profiler – slet av en hälsena på träning och är borta för resten av säsongen.

Flera nyckelspelare kan vara på väg ifrån HIF. Skåningarna har dock en bred trupp och kommer att bita sig kvar i guldracet. Kanske kommer ändå en ersättare för Mahlangu att plockas in utifrån.

Guldlagens slutpoäng har under de fem åren med 16-lagsserie varierat från 59 (Elfsborg 2012) till 67 (Malmö FF 2010).

Största marginal mellan ettan och tvåan noterades 2011, då Helsingborg vann fem poäng före AIK.

2008 vann Kalmar FF en pinne före Elfsborg.

Tuffast var det förra året, då tre lag hade guldchans i sista omgången.

Allt talar för att det blir lika hårt i år också. Och ännu flera tycks bli inblandade.

I dag skiljer sex poäng mellan ettan Malmö och sjuan Åtvidaberg.

Vinner Helsingborg hängmatchen på bortaplan mot Halmstad den 24/7 så blir skillnaden lite större. HIF klättrar då förbi MFF med två poäng.

I MFF och Elfsborg har inget hänt ännu.

I Göteborg och AIK, som också tillhör toppkvintetten, har några försvunnit och några kommit till. Tveksamt om det påverkar slagstyrkan.

I Mjällby, som för många framstår som årets överraskningslag, har också en del förändringar skett.

Att inlånade mittbacken Jasmin Sudic försvann efter en ny korsbandsskada var en missräkning. Det har fungerat bra utan Sudic men antalet alternativ har minskat. Det kan vara ett bekymmer eftersom mittbackar alltid brukar dra på sig varningar och drabbas av avstängning.

Det gör att det känns tveksamt om MAIF vågar sälja Gbenga Arokoyo, som är ett intressant namn på spelarmarknaden.

Marcus Pode har lånats ut till Örebro i superettan och inlånade Hannes Sigurdsson kommer också att försvinna.

I det här läget känns det rätt att MAIF-ledningen vågar satsar på unga produkter som redan finns i klubben.

Även om kontraktet inte är klart ännu så känns det helt osannolikt att Mjällby inte spelar allsvensk fotboll även nästa år.

24 poäng är mycket efter 16 omgångar.

I varje fall om ser till historien.

Högsta poäng som tvingat lag till kval är 29. Tre gånger har det varit så. 2009 kvalade Djurgården, 2010 Gefle och 2012 GIF Sundsvall.

Djurgården och Gefle räddade sig kvar, medan Sundsvall i fjol åkte dit mot Halmstad BK.

2011 hade Syrianska 28 poäng på kvalplats och räddade sig då kvar efter ett dramatiskt kval mot Ängelholm.

Sämsta poängtal som betytt kvalplats är 24. Det hade Ljungskile 2008, första året med 16-lagsserie. Ljungskile åkte ut.

Högsta poäng som inneburit nedflyttning är 29. Åtvidaberg hade det 2010 och tappade då kvalplatsen till Gefle med sex måls sämre målskillnad.

2008 hade Sundsvall möjligheten att ta kvalplatsen från Ljungskile i sista omgången men åkte dit med 6-0 mot Malmö FF.

Mjällby är i dag 11 poäng före Öster på kvalplats – ett Öster som MAIF möter i Växjö på lördag.

Sex lag ligger just nu riktigt illa till – Djurgården 16, Gefle 14, Halmstad, Öster och Brommapojkarna 13 samt Syrianska 9. Avstigningskandidaterna finns helt klart i denna sextett.

Djurgården missade att förbättra sin position genom 2-1-nederlaget mot Norrköping på nya Tele 2 Arena på söndagskvällen.

Några intressanta månader väntar helt klart i den allsvenska fotbollen – såväl i topp som botten.

130328

Äntligen är vi där.

Vi är framme vid den allsvenska fotbollsstarten.

En seg vinter har inte riktigt gett med sig ännu, men tidpunkten är inne.

I påskhelgen ska den första omgången genomföras.

Träiningsmatchandet är över. Kampen om poäng börjar.

Vi ska få en fingervisning om hur det är ställt i de olika klubbarna.

Som så många gånger tidigare ligger favorittipsen på Malmö FF, Elfsborg och AIK och lite på Helsingborg, IFK Göteborg och fjolårets uppstickare Häcken. I den sextetten väntas de blivande medaljörerna återfinnas.

Experterna som siar räknar med att Syrianska, Mjällby och nykomlingarna Brommapojkarna och Halmstad ska få det svårt.

Enligt Radiosportens expert Rickard Henriksson är jumboplatsen vikt för Mjällby.

Tips är tips.

Det är långtifrån alltid som tips slår in.

Att ha tipsen emot sig är i de flesta fall ingen belastning.

Att slå ur underläge passar flera lag ganska väl.

Vi som bänkar oss på Strandvallen annandag påsk är helt klart förväntansfulla.

Är Mjällby AIF:s trupp stark nog för att för fjärde året i följd ordna ett förnyat allsvenskt kontrakt?

Somliga känner naturligtvis oro för att det nu inte finns någon Patrik ”Bagarn” Rosengren i backlinjen.

Jag tror inte att det ska märkas så mycket.

Någon gång måste helt klart en karriär till slut, och vi ska inte heller glömma att ”Bagarn” saknades i sju av de 30 seriematcherna i fjol. Ja, nästan åtta eftersom han bara byttes in för att markera sin närvaro och bli hyllad i sista hemmamatchen.

Gbenga Arokoyo växte in i kostymen i fjol och nu har han fått Jasmin Sudic vid sin sida.

Därmed har Mjällby en ung och mycket intressant mittbacksduo, som kan göra livet surt för många allsvenska forwards. Två resliga, placeringssäkra och välspelande ynglingar.

Och så finns ju Robin Cederberg, som ofta varit ifrågasatt men ändå visar sig tillhöra de spelare som när en säsong summeras har gjort väldigt många matcher. 23 blev det i fjol – 16 som startspelare och sju som inhoppare.

Ett gott alternativ som mittback är också Daniel Ivanovski.

Bakom backlinjen finns klippan Mattias Asper, som bara tycks bli bättre och bättre ju äldre han blir.

Under sina fem MAIF-säsonger sedan återkomsten 2008 har han stått samtliga seriematcher – 60 i superettan och 90 i allsvenskan! En vinnarskalle som inte stiger åt sidan i första taget. Måtte han klara sig från skador även i år.

Defensivt ser det bra ut för MAIF – i varje fall på papperet.

På mittfältet ser det också bra ut med god konkurrens om platserna.

En viss osäkerhet om hur det är ställt offensivt är ofrånkomligt.

Att Pär Ericsson förmodligen inte är med förrän någon gång i sommar är ett bekymmer. Med 13 mål var han femma i skytteligan förra året.

Mjällby har utan Pär i laget gjort många mål i träningsmatcherna men om det fortsätter på samma sätt när kampen gäller poäng och motståndet blir lite tuffare vet vi inget om.

Moestafa El Kabir som många saknar fanns bara med i fem matcher (tre som startspelare) efter sin återkomst från Italien förra året.

Och Erton Fejzullahu flyttade till Djurgården efter 15 omgångar.

Att ”Musse” och Erton nu tippas som skyttekungar i år är givetvis roligt för alla MAIF-anhängare, men samtidigt lite trist att de spelar i ”fel” dress.

Så är tillvaron för de icke så penningstarka klubbarna. Att sälja bra spelare till klubbar som har gott om pengar är ett måste för att få ekonomin att gå ihop.

Att sedan Mjällby fick släppa Erton utan ersättning är ju tråkigt.

Norrköping är knappast någon önskemotståndare för Mjällby i premiären.

Förlusten i Svenska cupen för knappt två veckor sedan bjöd inte på så mycket positivt, men nu är det ny match och nya förutsättningar.

Inledningsomgången bjuder på flera intressanta möten.

Nykomlingarna brukar inte sällan mobilisera mycket energi i en serieupptakt.

Den här gången har seriemakarna lyckats tussa ihop nykomlingarna Brommapojkarna och Öster redan i premiären.

Det är nog en match som ingen av de två hade önskat sig i första omgången.

Fjolårets serievinnare i superettan, Öster, har rustat inför sin come back i allsvenskan och hade nog föredragit en motståndare där man skulle kunna slå ur underläge.

Nu har Öster allt att förlora i premiären.

I Kalmar FF gläds man knappast hellre åt lottningen – Syrianska borta i premiären på påskafton.

Syrianska har tipsen emot sig i år och Kalmar FF har inför starten drabbas av skador på flera nyckelspelare.

Häcken-IFK Göteborg är en premiärmatch som blir fylld av prestige. ”Änglarna” hade det tungt i fjol och anhängarna har svårt att acceptera att den lilla klubben från Hisingen klarat sig bättre och i år av många förväntas ta det SM-guld som man nafsade på 2012.

Utöver Häcken-Göteborg och Syrianska-Kalmar spelar också Helsingborg-Djurgården på påskafton.

Resterande fem matcher i premiäromgången går på annandagen: Mjhällby-Norrköping, Malmö-Halmstad, Gefle-Åtvidaberg, Brommapojkarna-Öster och Elfsborg-AIK.

Höjdmedaljörerna Ebba Jungmark och Emma Green-Tregaro.

Inomhus-EM i Göteborg har tänt hopp om en intressant framtid för svensk friidrott.

Abeba Aregawis guld och Erica Jarders brons från lördagen fylldes sista dagen på med ytterligare fyra medaljer – silver för Ebba Jungmark och Michel Tornéus och brons för Moa Hjelmer och Emma Green-Tregaro.

Efter bara 40 minuters hoppande var de tre medaljörerna i höjdhopp klara.

Det handlade bara om fördelningen mellan 34-åriga Ruth Beitia från Spanien och de två Göteborgs-tjejerna Ebba Jungmark och Emma Green-Tregaro.

Ingen annan förmådde klara 1,96.

Mest sensationellt var att superrutinerade Tia Hellebaut från Belgien bara orkade med 1,87.

Att årets världsetta, den unga italienskan Alessia Trost, skulle få det svårt kunde man ana redan i kvalet.

På 1,99 rev alla i första.

Så fick Beitia till ett kanonhopp i andra och gled över.

När Jungmark rev knappt i sitt andra var tävlingen i praktiken avgjord. Så långt hade Ebba delat ledningen med Beitia. Nu skulle hon behöva ta en höjd till.

Ännu närmare än Ebba var Emma i sitt tredje.

Det gick inte.

– Hade inte EM gått på hemmaplan i Göteborg hade jag nog inte varit med, konstaterade Ebba Jungmark, som efter en skadefylld säsong tog silver.

Två svenska höjdmedaljer, silver och brons, var över de flestas förväntningar.

–  Jag ville så gärna vinna men har också haft en besvärlig säsong och känner mig nöjd med medaljen. Att ta medalj på hemmaplan är stort, summerade Emma Green-Tregaro.

Båda svenska tjejerna var oerhört tacksamma för det enorma publikstödet.

–   Jag tackar också publiken som hjälpte mig, sa Michel Tornéus.

Med svenskt rekord på 8,27 i första hoppet tycktes han slå knock på tävlingen. Ryssen Menkov svarade med 8,28 och ökade sedan till 8,31. Tornéus avslutade med ett silverhopp på 8,29.

– Det är bara att gratulera Menkov. Han var bättre än jag i dag, sa den ödmjuke Tornéus.

Moa Hjelmer steg fram som svensk friidrotts nya omslagsflicka vid SM 2011, då hon krossade svenska rekordet på 400 m.

Hon vann sensationellt EM-guld efter midsommar i fjol men lyckades inte behålla formen över OS.

I Scandinavium var hon ett av blågults stora medaljhopp.

Hon klarade att bära den bördan.

–  Jag bara myser. Det känns jätteskönt, sa hon när hon mötte den församlade presskåren efter bronsloppet på söndagsmiddagen.

– Loppet blev precis som jag hoppades. Jag räknade med att de två brittiskorna utanför mig skulle öppna hårt.

Det gjorde Perri Shakes-Dayton och Eilidh Child.

När det blev gemensam bana steg Moa in bakom de två.

–  Jag var bekväm i mitt lopp, slapp dra andra varvet. Tror att det var perfekt för min del.

– Kände att jag kunde ta bronset när jag kom ut på upploppet. Jag hörde publiken som skrek högre och högre. Jublet gjorde att jag fick extra krafter och kunde pressa mig.

Moa Hjelmer höll den attackerande tjeckiskan Zuzana Hejnova bakom sig med åtta hundradelar.

Hjelmers 52,04 betydde nytt svenskt inomhusrekord.

Inspirerade av Frida Lindes och Ellinor Hallins mångkampsinsatser gjorde Fabian Rosenquist och Petter Olsson, båda födda 1991, en stark sjukampsinsats.

Petter ådrog sig dock en handskada när han ramlade efter målgång på 60 m.

Det gjorde att han inte kunde greppa staven i andra dagens andra gren. Petter markerade sin närvaro med att springa under ribban en gång. Därmed fick han springa det avslutande 1000-metersloppet.

Fabian satte personbästa i lördagens tre grenar och fortsatte så bra på söndagen.

Han nådde inte riktigt 6000 poäng men blev sexa och gick upp på andra plats genom tiderna i Sverige efter Henrik Dagård.

Starkt gjort!

Både Fabian och Petter är födda 1991. Två riktiga framtidsmän i mångkamp.

Många i EM-truppen deltog för första gången i ett internationellt mästerskap.

– Det är skönt att kunna konstatera att de nya tog vara på chansen, summerade förbundskapten Stefan Olsson.

Det är med stor spänning vi kan se fram emot sommarens VM i Moskva. Även om vi vet att ett VM utomhus bjuder på ett helt annat motstånd än ett EM inomhus så vet vi nu att svensk friidrott har livskraft.

Efter alla "gamla" stärnor som slutat och mycket elände med skador så finns det hopp.

Svensk friidrott lever i allra högsta grad.

Att tävla i att springa fort, hoppa högt och långt har alltid inspirerat och lär göra så i framtiden också.

EM-guldmedaljören Abeba Aregawi med maken Henok.

Svensk friidrott lever.

Och inte bara tack vare nysvenska Abeba Aregawi.

De två första dagarna av inomhus-EM i Göteborg har tänt hopp om en intressant framtid.

Vem kunde tro på en svensk medalj i kvinnligt längdhopp när Carolina Klüft precis slutat?

Vem kunde tro på manlig framgång i sprinterlöpning där det sett mörkt ut ett antal år?

Erica Jarder och Odain Rose är nya namn att ta till sig för en idrottsintresserad allmänhet.

 Mera lär det blir under söndagen.

Den sportsliga succén för Göteborgs-EM är redan klar.

Att Abeba Aregawi skulle vinna var i stort sett klart på förhand. Hennes lopp i Globen för en och en halv vecka sedan gav besked om hennes överlägsenhet.

I EM-finalen på 1500 m tackade hon för sällskapet efter 450 meter.

Aregawi gjorde sitt eget lopp. Konkurrenterna blev längre och längre efter.

Det räckte inte för att matcha världsrekordet, men vad gjorde det.

Aregawis guld var det första svenska mästerskapsguldet på 1500 m på 65 år. Senast var det Henry Eriksson som vann i London-OS.

Erica Jarder har länge funnits bakom ”de stora” i landslaget.

Som längdhoppare hamnade hon i skuggan av Carolina Klüft.

Hon har kämpat, hon har tränat, bitit ihop, satsat målmedvetet.

Vid 26 års ålder slog hon till.

Den bronsmedalj Erica hoppade till sig i Scandinavium var knappast förutspådd av någon.

Det var en knall.

 Efter urladdningen i fredagens kval kunde man lätt tro att Erica Jarder gett vad hon hade.

– Att hoppa final var bonus. Det var inte så svårt att ladda om, tyckte hon själv.

Med sina 6,71 i sista hoppet klättrade hon upp på pallen.

Hennes glädje tände hela Scandinavium.

Det var mycket känslor när den i Köpenhamn boende Jarder kramade om sin tränare och sambo, dansken Anders Möller.

21-årige Odain Rose har gått från klarhet till klarhet i vinter och persat i tävling efter tävling.

Han har dock inte mött toppmotstånd förrän nu.

Efter 6,74 i fredagens försök slog han till med 6,63 i semifinalen och gick överraskande till final.

Där small det till igen.

6,62 och en femteplats.

Med det resultatet är han Sverige-femma genom tiderna bakom gamla storheterna Peter Karlsson, Patrik Lövgren, Christer Garpenborg och Patrik Strenius.

– Och jag som var på väg att lägga av efter säsongen 2011. Jag vaknade till igen i januari förra året. Det var skönt. Hoppas det kan bli något bra i sommar.

Michel Tornéus, Emma Green-Tregaro, Ebba Jungmark och Moa Hjelmer.

Där har vi de riktigt stora svenska namnen under söndagens finaltävlingar i Scandinavium.

Det handlar om fyra medaljhopp.

Alla imponerade under lördagen.

Michel Tornéus kom till Göteborg med starkt självförtroende efter en serie imponerande tävlingar i vinter.

Med åren har han också fått rutin för ett mästerskap.

Bombsäkert prickade han ansatsen och landade på 8,07 – två centimeter över kvalgränsen.

Därmed kunde Michel tacka för sig och ladda för söndagens final.

Längst i kvalet hoppade årets Europa-etta, ryssen Aleksandr Menkov, med 8,22. Christian Reif, Tyskland, hoppade 8,15.

Europarekordhållaren och mästerskapsinnehavaren (8,71 från 2009), tysken Sebastian Bayer, orkade bara med 7,91 i kvalet. Det gav femte plats i första poolen. Nervöst fick han vänta på Tornéus-poolen.

Han såg länge ut att klara sig, men det blev fyra man som hoppade längre i andra poolen.

Bayer får därmed inte vara med i söndagens final.

Ebba Jungmark, sensationell silvermedaljör på inomhus-VM för ett år sedan, har varit skadedrabbad och tvingats till ett sparsamt tävlande.

Nu lyste honom av tävlingslust. Precis som Emma Green-Tregaro.

Mycket illa ute i höjdkvalet var den unga italienskan Allessia Trost. Hon kom till Göteborg som den enda Europa-tjej som hoppat 2.00 i år. I kvalet hade hon två rivningar på 1,92 innan hon lyckades samla ihop nervtrådarna i tredje.

I det läget hade nio tjejer klarat 1,92. Åtta skulle få hoppa final.

Då kom rävspelet in i bilden. Emma Green-Tregaro och Tia Hellebaut valde att avstå 1,94. Flera tjejer följde den linjen. Även Ebba Jungmark kände sig säker, gick ut till sitt första hopp, men lät tiden rinna ut…

Hon hoppade alltså inte, men behöll möjligheten att få hoppa i andra omgången eftersom det markerades rivning.

Ingen klarade 1.94. Trost gick med till söndagens final som sista tjej.

Moa Hjelmer har levt med press på sig sedan hon krossade svenska rekordet på 400 m vid SM 2011 och följde upp med det sensationella EM-guldet i Helsingfors förra året.

Hon följde upp fredagens försök med ett starkt semifinallopp på 400 m under lördagen. Finalplatsen var kristallklar. Moa behövde inte ge allt.

De två tjejerna som var steget före henne över mållinjen kan hon ta i finalen.

Däremot verkar Perri Shakes-Drayton, Storbritannien som vann den andra semifinalen, svår att komma till tals med.

Medaljchans har dock Moa Hjelmer.

Vi ska också glädjas åt de unga sjukamparna Fabian Rosenquist och Petter Olsson, båda födda 1991, som gjort en stark första dag och ska avsluta under söndagen.

Göteborgaren Alhaji Jeng lät sig tyvärr inte inspireras av de höjdhoppande göteborgstjejernas entusiasm.

Som många gånger tidigare blev det ett misslyckat kval. Jeng gick in på 5,40, klarade i första och stod till 5,60 för att där riva tre gånger.

Den höjden räckte faktiskt för att gå vidare till finalen.

Kvalgränserna är som nästan alltid när det gäller mästerskap tufft satta.

5,75 krävdes i stav, även om alltså inte behövdes den höjden.

Melker Svärd Jacobsson – född 1994 – hade knappast kravet på sig att vara en av de åtta finalhopparna, men han tog vara på chansen att skaffa sig erfarenhet.

Han var illa ute på 5,40, där han behövde tre hopp för att klara.

Sedan gick 5,50 av bara farten.

Det betydde nytt svenskt juniorrekord. Han förbättrade sitt eget två år gamla 19-årsrekord med fem centimeter.

På 5,60 blev det stopp. Det gav åttonde plats i poolen.

Ellinor Hallin gratulerar Sofia Linde efter femkampen.

Dags att lägga namnet Sofia Linde på minnet!

Den 18-åriga Täby-tjejen tände Scandinavium-publiken första dagen av friidrotts-EM.

Med personligt rekord i femkampens alla fem grenar landade hon på ett resultat som bara var fyra poäng ifrån Carolina Klüfts gamla juniorvärldsrekord och ännu gällande svenska juniorrekord. Till nu gällande juniorvärldsrekord fattades 27 poäng.

–  Jag visste att jag hade resultaten i kroppen och kände att jag hade prickat formen rätt, konstaterade hon lugnt uppståndelsen.

Allt gick som på räls från första start. Rekorden radades upp: 8,36 på 60 m häck, 1,78 i höjd, 14,14 i kula, 6,12 i längd och till slut 2.18,77 på 800 m.

–  Grämer mig inte över att jag missade rekordet. Det är en ära att få vara med i EM.

En femteplats räckte hennes 4531 poäng till. Sofia Linde har ett kvar som junior.

Sofia drog med sig Växjö-tjejen till ett fint resultat – 4372 poäng.

Ungefär samtidig som Sofia fullföljde sin femkamp försvann ett av de stora svenska hoppen. Angelica Bengtsson rev ut sig på 4,56 och får inte hoppa final i eftermiddag.

Hon satte årsbästa efter stora problem med 4,46 men det räckte inte.

Abeba Aregawi sprang för första gången i den blågula dressen och bjöd på den uppvisning alla förväntade sig.

Hon är klar guldfavorit på 1500 m.

Mera svenskt:

•Niklas Arrhenius åtta i kula.

• Erica Jarder förbättrade sitt inomhuspers med 23 centimeter till 6,61 i längd och var näst bäst i kvalet.

–  Mycket skönt men finalen är en ny tävling, summerade hon klokt.

• Europamästarinnan från Helsingfors, Moa Hjelmer,  tog sig programenligt till semi på 400 m. Det såg något tungt ut men själv var hon nöjd:

– Kände mig trygg och ville inte tömma mer kraft än nödvändigt, sa hon efter en andraplats i heatet.

• 35-årige Adi Bouaff noterade årsbästa på 3000 m och gick till final.

• Av tre deltagare på herrarnas 60 m häck lyckade Philip Nossmy bäst då han nådde semifinal efter årsbästa 7,76. Där blev stopp, två hundradelar sämre än i försöken.

 • Svenska löpare brukar ha svårt att hävda sig på medeldistans.

Nu fick vi se en härlig satsning av 20-årige Johan Rogestedt. Helt respektlöst tog han kommandot i sitt försöksheat och ledde ända in på upploppet. Han fick släppa en löpare ett steg före men andraplatsen gav en solklar semifinalplats. Där blir det tufft, men Rogestedt är en underbar löpartyp, klok och tålig för tempoväxlingar.

Tre svenska sprinters springer semifinal på 60 m i dag.

1974.

1984.

2013.

För tredje gången tävlas det om EM-medaljer i friidrott i Scandinavium.

Samtidigt som skidåkarna kör sina avslutande VM-lopp i Val di Fiemme ska de svenska friidrottarna med Michel Tornéus, Emma Green-Tregaro, Moa Hjelmer och Abeba Aregawi i spetsen försöka skapa blågul glans.

Inomhusfriidrott kanske av många inte upplevs lika fascinerande som den klassiska arenafriidrotten utomhus.

I stort sett alla som settt högklassig inomhusfriidrott på plats  är av annan uppfattning.

Inomhusfriidrott är fascinerande. Åskådarna kommer nära händelsernas centrum och klart positivt är att inga yttre omständigheter som vind och regn påverkar prestationerna.

Mycket har hänt sedan Scandinavium på ganska provisoriska banor tog emot Europa-eliten 1974.

EM-tävlandet hade då ändå pågått ett antal år sedan premiären 1966.

Det EM-tävlandes sedan varje år ända fram till 1990. Nu är det EM i princip vartannat år.

Själv hade jag förmånen att som arbetande journalist vara på plats första gången Göteborg och Sverige arrangerade.

1974 alltså.

Då hette det stora affischnamnet Christer Garpenborg.

KA 2-sprintern hade fått sitt genombrott under sin studietid i USA och kom hem till Sverige som en megastjärna. Det skrevs massor i alla tidningar.

En kvällstidning fick t o m ”Garpen” att posera överst på EM-prispallen före tävlingarna.

”Garpen” mer eller mindre lovade att slå den fantastiske sovjeten (det hette så på den tiden) Valeri Borzov, som överraskande vunnit OS-guld på 100 m 1972.

I Göteborg skulle Garpenborg möta honom på 60 m.

”Garpen” imponerande stort i försök och final. Han skulle kanske ha chans.

I finalen gick det dock inte som den svenska publiken hoppades. Garpenborg kom inte iväg som han skulle när skottet small. Han upplevde själv att startblocket rörde sig.

Borzov vann. Gapenborg hamnade utanför prispallen. Han blev fyra och var jättebesviken.

Klubbkamraterna i KA 2 hade förbeställt ”medaljmåltid” på restaurant Lorentzberg på kvällen. Där jagade kvällstidningarna upp honom på nattkröken för att skildra besvikelsen…

”Garpen” var vårt medaljhopp den gången.

Hans fjärdeplats blev den bästa svenska individuella prestationen.

Två guldmedaljer erövrades visserligen, men de kom i de två stafetterna som bara hade två deltagande lag!

Tio år senare fanns jag också på pressläktaren i Scandinavium.

Den unge Patrik Sjöberg – 19 år 1984 – hade redan hoppat 2,33 i höjd men fick ingen fullträff på hemmaplan.

Han slutade sjua.

Bästa svenska placering den gången nåddes av Jill McCabe på 800 m och Pia Sandberg i längd. Båda blev fyra.

Ytterligare en gång har EM gått i Sverige – 1996 i Globen.

Då tog Mattias Sunneborn guld i längd.

Det kan vara bra att minnas.

Det är ju i längdhopp vi har ett av våra stora medaljhopp den här gången – Michel Tornéus alltså.

Alla minns vi den dramatik han fick oss att genomlida vid London-OS i somras.

Då blev Michel fyra.

Nu tror jag vi har honom på pallen. Stabiliteten i vinter pekar på det.

Kanske gör vi klokt i att i övrigt ligga lite lågt och inte sätta för mycket press på våra aktiva.

Att nysvenska Abeba Aregawi kommer att stå på pallen efter 1500 m behöver vi nog inte tvivla på. Att mästerskap inte är detsamma som galatävlingar är ju en sak, men en löpare av Aregawis klass behöver inte låta sig luras in i taktiklopp. Hon kan sätta fart själv från början.

Tre intressanta dagar förväntar vi oss.

Precis som 1974 och 1984 finns jag i Scandinavium