KRÖNIKA

En osannolik dag. Blekingestugan öppnades mitt i vintern 1996 och Matz Bladhs fick komma till Silverforsen. Fr v: Jan-Erik Andersson, Paul Sahlin, Patrik Ohlsson, Lars-Olof ”Lollo” Karlsson (sittande), Hasse Svensson och Stellan Bengtsson. Av dessa är det bara ”Lollo” som finns kvar i bandet i dag. Foto: ROLAND ANDERSSON.

Drygt 20 år.

Närmare 1000 Dansant-sidor.

Mycket har berättats i Blekinge Läns Tidning om livet i och omkring landets publikkära dansband.

Nu tar det slut.

Detta är sista veckan med Dansant i BLT.

De många åren bland alla dansbandsmusiker har självklart betytt många oförglömliga möten med intressanta människor.

Dansbandsmusiker står sina fans nära, bjuder på sig själva och vet vad de betyder för många människor.

Att spela i dansband betyder dock knappast en tillvaro fylld av glamour. Jobbet innebär många mil i orkesterbussar, upp- och nerpackning av tung utrustning och sömn på oregelbundna tider. Ett socialt liv som blir lidande.

Ändå orkar många hålla på år efter år. Att roa en publik och sprida glädje går utanpå allt annat.

Att vara dansbandsmusiker är en livsstil.

Detta har fascinerat mig.

Minnena är många.

Ett av de starkaste minnena härrör sig från en vintrig februarilördag 1996. Matz Blahdz hade precis gått in på Svensktoppen med sin jättehit Vid Silverforsens strand, låten som handlade om forsen vid Blekingestugan i Ronneby. Jag lyckades få Margita Gullberg, som drev Blekingestugan, att öppna upp stugan och få Matz Bladhs dit några timmar före en spelning på Eringsboda Brunn.

Margita ställde till ett gigantiskt kaffekalas och var hur stolt som helst när hon omkramad av sångaren Paul Sahlin fick höra Vid Silverforsens strand sittande på Dan Andersson-soffan.

Första mötet med Barbados har också satt djupa spår. Det var en skön eftermiddag den 7 augusti 1995. Jag var i Göteborg och hade förmånen att få jobba som löpningsfunktionär på VM i friidrott som arrangerades på Ullevi. Samtidigt pågick Göteborgskalaset. Jag hade några lediga timmar och begav mig ner till Packhuskajen. Där fick jag uppleva när Barbados hade sitt soundcheck. Det blev en härlig pratstund och några bilder på grabbarna som var precis i början av karriären. Jag rusade tillbaka till Ullevi och fick uppleva när Jonathan Edwards hoppade 18,29 i tresteg, ett världsrekord som står sig ännu i dag. En osannolik dag!

Ett annat starkt minne härrör sig från en lördagsnatt i början av juni 1999, då Monia Sjöström gjorde sin avskedsspelning i Grönwalls i Abrahamshults loge på gränsen mellan Blekinge och Småland. Tillställningen skulle sluta 01.00 men fortsatte till 03.30! Monia hade kort före utsetts till landets främsta dansbandssångerska och stod på toppen av en fantastisk klarriär.

När jag såg hennes come back fem år senare på Ekebofestivalen var allt precis som i gamla tider. Monia var lika fascinerande som sångerska som tidigare och fick 2006 Guldklaven som årets sångerska.

Tyvärr har både Monia och Grönwalls slutat igen.

Åren med Dansbandskampen betydde mycket för branschen. Första året förde fram Larz Kristerz och Scotts till en nivå de inte skulle ha nått annars.

Sedan kom The Playtones.

Från ingenstans kom blekingarna och tog hela Sverige med charm.

Jag var med när de fick ta emot  två Guldklavar i Malung och när de framträdde i Allsång på Skansen.

Playtones-karusellen snurrande våldsamt fort. Så fort att de nu valt att självmant slå av på takten och jobba med vanliga jobb också.

Nu upphör alltså den här avdelningen i BLT.

Jag har fått möjlighet att fortsätta berättandet flera år efter att jag slutat som anställd.

I en föränderlig medievärld ryms inte avdelningen i budgeten längre.

Förmodligen kommer jag vid lite speciella tillfällen ändå framöver dyka upp i BLT-spalterna med ett och annat reportage.

När det gäller den fasta avdelningen Dansant känner jag tacksamhet för den tid som varit.

Och ni som gillar dansmusik – fortsätt att ha roligt! Det mår man alltid bra av!

Jag fortsätter ännu ett tag att berätta dansbandsnyheter på www.dansochsport.se.

ROLAND ANDERSSON

Medalj efter loppet.

140517

 Underbart!

Det är det omedelbara känslan efter ett kraftprov som Göteborgsvarvet.

Tio år efter senaste loppet gjorde jag come back.

2.09,25 är kanske inte så mycket att skryta över, men det var ungefär där jag tänkte mig min ”skamgräns”.

Varför gör man då detta efter att ha hållit uppe i tio år. 68 är gammal är man ju ingen ungdom.

Tack Michael Mosley! säger jag.

Mosley var mannen som fick mig att göra come back som långlöpare.

Mosley fick mig att ge mig på Göteborgsvarvet ännu en gång.

När han presenterade sin filosofi kring 5-2-metoden i SVT:s Vetenskapens värld i mars 2013 väcktes många tankar.

Mosley slog knock på alla gamla beprövade bantningsmetoder.

Begränsa mängden kalorier två dagar i veckan var Michael Mosleys enkla medicin.

Utan dyra preparat skulle det gå att bli av med överflödskilon.

Det lät fantastiskt. Visst har en och annan tvivlare höjt sin röst, men jag tror att de flesta som prövat metoden insett att det fungerar.

Själv blev jag snabbt helfrälst.

Jag har följt metoden ett drygt år och har bara positiva tankar.

Så lätt det var att bli av med ett antal överflödskilon!

Elva kilo lättare än när jag började med 5-2 ställde jag upp i Göteborg.

2004 sprang jag mitt som jag trodde sista halvmaratonlopp. Jag kämpade mig fram 21 kilometer i Göteborg på 1.59,02, hade varit förkyld veckorna före loppet och tyckte det var jobbigt att klara 2-timmarsgränsen.

Jag bestämde mig för att inte försöka igen.

Det fanns roligare motionssätt än att springa. Det blev spinning och tennis.

Det går dock att ändra sig. Och det går att kombinera olika motionsaktiviteter.

Michael Mosley fick mig att tänka i nya banor

Ju färre kilo att bära på, desto lättare går det att springa. Ganska självklart naturligtvis…

Det tog mig en dryg månad efter Mosleys tv-program att bestämma mig för att pröva 5-2. Jag hade försökt tidigare på lite olika sätt att komma ner i den vikt jag hade när jag på 80-talet och 90-talet sprang långlopp.

När jag den 29 april 2013 ställde mig på vågen och läste av 94,7 kilo tyckte jag det var dags att känna på en ny metod.

Det blev 5-2.

600 kalorier två dagar i veckan borde vara uthärdligt att klara, övriga dagar fick det bli normala måltider.

När vågen efter tre veckor visade 91,0 insåg jag att metoden fungerade. Det behövdes inga dyra preparat som kanske ändå inte fungerade.

Det hade blivit roligt att springa igen.

Då var det dags att sätta upp ett mål. Jag anmälde mig till Göteborgsvarvet.

Efter tio år skulle jag göra come back. Jag var fullt medveten om att jag blivit tio år äldre.

Jag höll fast vid att kombinera löpningen med spinning (bra intervallträning) och tennis.

Det fungerade.

Två-tre löpningspass i veckan var perfekt. Mestadels kring 10-11 kilometer per gång.

Så småningom fick det bli lite längre.

När jag sprang mitt sista långpass på 19 km två veckor före Göteborgsvarvet kändes det bra. Jag längtade efter att springa bland alla glada motionärer på Göteborgs gator. Det är ju skillnad på att jaga kilometertider ensam i jämförelse med att befinna sig bland en jättelik skara andra motionärer – en del trötta och slitna, andra pigga och fulla av energi.

Det är klart att jag drömde om att ta mig ner mot tider jag gjort tidigare.

Det såg bra ut länge, men trängseln de sista 6 kilometerna var obeskrivlig. Det gick knappt att komma fram. Det kryllade av löpare.

Drygt 64.000 var anmälda. 48.202 startade och 47.491 kom i mål. Löparna delas upp i många grupper (25 stycken nu) men med sex minuter mellan grupperna kör det lätt ihop sig. Löpare bakifrån hinner ikapp långsamma löparei framförvaranda grupper och då blir det trångt.

Det bevisas kanske lite av att min granne Lars Mattsson som var 15 sekunder snabbare än mig hade 198 placeringar bättre! Det betyder drygt 13 löpare i sekunden.

Det säger sig själv att går mycket energi på att hålla koll på alla ben runtomkring så att man inte fäller varandra.

Hur som helst så var det roligt.