Medalj efter loppet.
140517
Underbart!
Det är det omedelbara känslan efter ett kraftprov som Göteborgsvarvet.
Tio år efter senaste loppet gjorde jag come back.
2.09,25 är kanske inte så mycket att skryta över, men det var ungefär där jag tänkte mig min ”skamgräns”.
Varför gör man då detta efter att ha hållit uppe i tio år. 68 är gammal är man ju ingen ungdom.
Tack Michael Mosley! säger jag.
Mosley var mannen som fick mig att göra come back som långlöpare.
Mosley fick mig att ge mig på Göteborgsvarvet ännu en gång.
När han presenterade sin filosofi kring 5-2-metoden i SVT:s Vetenskapens värld i mars 2013 väcktes många tankar.
Mosley slog knock på alla gamla beprövade
bantningsmetoder.
Begränsa mängden kalorier två dagar i veckan var Michael Mosleys enkla medicin.
Utan dyra preparat skulle det gå att bli av med
överflödskilon.
Det lät fantastiskt. Visst har en och annan tvivlare höjt sin röst, men jag tror att de flesta som prövat metoden insett att det fungerar.
Själv blev jag snabbt helfrälst.
Jag har följt metoden ett drygt år och har bara positiva tankar.
Så lätt det var att bli av med
ett antal överflödskilon!
Elva kilo lättare än när jag började med 5-2 ställde jag upp i Göteborg.
2004 sprang jag mitt som jag trodde sista halvmaratonlopp. Jag kämpade mig fram 21 kilometer i Göteborg på 1.59,02, hade varit förkyld veckorna före loppet och tyckte det var jobbigt att klara 2-timmarsgränsen.
Jag bestämde mig för att inte försöka igen.
Det fanns roligare motionssätt än att springa. Det blev spinning och tennis.
Det går dock att ändra sig. Och det går att kombinera olika motionsaktiviteter.
Michael Mosley fick mig att tänka i nya banor
Ju färre
kilo att bära på, desto lättare går det att springa. Ganska självklart naturligtvis…
Det tog mig en dryg månad efter Mosleys tv-program att bestämma mig för att
pröva 5-2. Jag hade försökt tidigare på lite olika sätt att komma ner i den vikt jag hade när jag på 80-talet och 90-talet sprang långlopp.
När jag den 29 april 2013
ställde mig på vågen och läste av 94,7 kilo tyckte jag det var dags att känna på en ny metod.
Det blev 5-2.
600 kalorier två dagar
i veckan borde vara uthärdligt att klara, övriga dagar fick det bli normala måltider.
När vågen efter tre veckor visade 91,0 insåg jag att metoden fungerade. Det behövdes inga
dyra preparat som kanske ändå inte fungerade.
Det hade blivit roligt att springa igen.
Då var det dags att sätta upp ett mål. Jag anmälde
mig till Göteborgsvarvet.
Efter tio år skulle jag göra come back. Jag var fullt medveten om att jag blivit tio år äldre.
Jag höll fast
vid att kombinera löpningen med spinning (bra intervallträning) och tennis.
Det fungerade.
Två-tre löpningspass i veckan var perfekt. Mestadels kring
10-11 kilometer per gång.
Så småningom fick det bli lite längre.
När jag sprang mitt sista långpass på 19 km två veckor
före Göteborgsvarvet kändes det bra. Jag längtade efter att springa bland alla glada motionärer på Göteborgs gator. Det är ju skillnad på att jaga kilometertider ensam i jämförelse med att befinna sig
bland en jättelik skara andra motionärer – en del trötta och slitna, andra pigga och fulla av energi.
Det är klart att jag drömde om att ta mig ner mot tider jag gjort tidigare.
Det såg bra ut länge, men trängseln de sista 6 kilometerna var obeskrivlig. Det gick knappt att komma fram. Det kryllade av löpare.
Drygt 64.000 var anmälda.
48.202 startade och 47.491 kom i mål. Löparna delas upp i många grupper (25 stycken nu) men med sex minuter mellan grupperna kör det lätt ihop sig. Löpare bakifrån hinner ikapp långsamma löparei framförvaranda
grupper och då blir det trångt.
Det bevisas kanske lite av att min granne Lars Mattsson som var 15 sekunder snabbare än mig hade 198 placeringar bättre! Det betyder drygt 13 löpare i sekunden.
Det säger sig själv att går mycket energi på att hålla koll på alla ben runtomkring så att man inte fäller varandra.
Hur
som helst så var det roligt.